Gun Johnssons skrivarsidor på Internet -När jag var filmstjärna

Jag har anmält mig till en filmklubb. Den ligger på Bokgatan i Sofielund. Där jag en gång i tiden skulle komma att bosätta mig som vuxen, nu är jag bara femton år. Bigge Malmqvist heter han som jag har anmält mig till. Eftersom jag är en riktig "teaterapa", enligt min mor, tycker vi, mor och jag att "det är väl ingen dum idé".
Vad far tycker är en annan sak:
– Spela film, tror du att du skall ble en sådan där "filmschaarna", säger han och fnyser.
Det är ju just de jag har tänkt, att bli filmstjärna alltså. Men det säger jag inte så klart. Nää, det skall bli en överraskning.
Filmen som jag skall medverka i har namnet "Tyrannen". Handlingen rör sig om en kung som är mycket krigisk, hans namn är Kristian, namnet tyrannen fick han ju för att han tyckte om att kriga, har jag läst någonstans.
En av medlemmarna i klubben heter Leif, han är duktig på att spela trumpet, en annan kille heter Bengt som i sin tur spelar piano. Leif skulle med tiden bli en berömd trumpetare. Vi är lite förtjusta i varandra. Aina min kompis och hennes bröder, Willy och "Jojje" är också med i klubben.
Jag får rollen som piga, någonstans måste man ju börja, tänker jag, man kan ju inte bli stjärna med en gång, tröstar jag mig med.
Jag var alltså en piga på en bondgård, och där står jag nu och rör om i en gryta. I nästa scen får jag dela ut maten som finns i grytan, gamla ben som jag lägger på några gamla tallrikar av trä, som i sin tur står på ett gammalt bord.
Vid bordet sitter han, "tyrannen" och äter med god aptit, ser det ut som.

Men innan jag hade kommit så långt, var jag ju tvungen att vara tidsenligt klädd. Nu hade jag ju sett på film hur man såg ut på den tiden. Jag hade ju också läst Filmjournalen, en tidning som visste allt om just filmstjärnor, så visst, visst, visste jag, hur det skall vara.
Blusen var kanske inte så svår att få tag i, den skulle vara vit, men kjolen, som skulle vara lång och se gammal ut.
– Ja de va svårt, sa mor, och såg mycket bekymrad ut.
Då fick jag en av mina geniala idéer, som jag tyckte.
Draperiet som hängde mellan rummet och tamburen var ju gammalt, ja det såg ju riktigt gammalt ut ju mer jag tittade på det.
– Mor ta ner draperiet, de e ju ett sånt tyg man ska ha, de har ja sett i Filmjournalen o po Bian!
Men mor tyckte inte att min idé var lika genial som jag, så hon svarade:
– E du ente klok, ta ner draperiet, va ska vi då ha där?
Jag försökte igen:
– Jo de e ett sånt tyg dom har, pigorna har sånna tyger till kläder, sa jag och försökte se riktigt världsvan ut.
– Va! sa mor, har dom sånna, tro de, hon såg lite betänksam ut. Ja, ja, draperiet e ju gammalt förstås. Vi behöver ju ett nytt. Hon skakade på huvudet när hon sa:
– Du kan då hitta po!
Mor satte igång och sydde en kjol av draperiet. Min filmkarriär kunde börja.

När alla scener är tagna på bondgården där jag fick agera piga, flyttas filminspelningen vidare till slottet på Malmöhus borggård.
Willy, Ainas bror, rider på en häst, det är visst första gången ser det ut som när han skumpar iväg. Några andra i klubben simmar över borggårdens vatten med utrustning! Hur skall de gå? undrar jag.
Nu har jag fått en annan roll, denna gång som en av folket som flyr ifrån Kristian Tyrann. Inte vet jag om det är någon större roll än den förra. Snart skall jag falla död ned och ligga alldeles tyst och stilla, har regissören, han som bestämmer, sagt till mig.
Men det visar sig att det är inte det allra lättaste att göra. För ovanpå mig landar en nittio kilos bjässe. Jag vrålar till så att det hörs till andra sidan vallgraven.
– Din idiot, se daj för när du dör, du kan väl ente döö, ovanpå maj heller.
Strax hörs regissörens röst
– OMTAAGNIIING!!
Han kommer springande åt mitt håll, han ser ut som att han kan hålla sig för skratt, när han säger i irriterad ton till mig:
– Du kan vell för fan inte resa dig upp och skrika idiot, när inspelning pågår, det begriper du vell!
Nej, det begriper jag tydligen inte. Så jag skakar på huvudet. Han fortsätter att påpeka saker för mig:
– Folket ser vell för fan inte, nu svor han igen, hur de trillar, när de döör, säger han på en riktig söderdialekt ifrån Stockholm. De ä ju KRIIG, så går de till i verkligheten, folket springer därför att de flyr ifrån kriget och från en tyrann, och DU, DUU,… SKALL VARA DÖÖD… OCH TYST!! säger han högt så att inte bara jag, utan alla andra också hör det och han stirrar mig stint i ögonen.
Det är då min filmkarriär går mot sitt slut.
Jag kan inte låta bli att kommentera vad han säger, även om jag känner inom mig att jag nog egentligen inte skall. Men man är ju som man är.
– Verklighet, de e väl ente verklighet, de e ju bara film! säger jag då.
Därmed var min filmkarriär knappt påbörjad, förrän den fick ett lika hastigt slut.

Någon filmstjärna blev jag alltså inte. Men man kan kanske säga att far fick rätt, när jag trodde att jag skulle bli en sådan där filmscharna.
Det finns ju ingenting, som inte har något gott med sig, sägs det. Mor slapp ju det gamla draperiet.